Så förstår jag att den andra fasen har börjat.
Den där att ge upp att ens vänskap ska finnas.
Bara ett praktiskt föräldraskap.
Om ens det.
Efter lögnerna finns inget.
Det förundrar mig att det ska dit. Till intet.
Det kanske måste dit.
Om detta behöver jag skriva.
Till tomrummet.
Inte prata med de mina om, för det blir bara konstigt.
